Recension  1   2

GALLERI    BOK/TEXTER    CV    KONTAKT    START   

Eva Skogar

Recension i Göteborgs-Posten 8/11 2005:

Eva Skogars utställning en och en / träd och människor i Varbergs konsthall i Hamnmagasinet skär rakt genom samtidsbruset. Hennes teckningar i kol, blyerts och pastell är förrädiskt traditionella. Lågbudget men välgjort. Sånt som hör till konstlivets så kallade bredd. Men den här gången är allting brutalt annorlunda. Ämnet är gömda flyktingar, hela svenska folkets dåliga samvete; en sådan där sak som alltid är någon annans ansvar, hur absurt inhuman flyktingpolitiken än är. Utställningen kunde ha blivit osmakligt parasitär, eller spekulativt patetisk, men här är det inte fråga om ”några andra” som finns en postkolonial bit bort. Skogar har tecknat gömda flyktingar som besöker en läkarmottagning. De ser vanliga ut, som min mamma, eller ett av barnen i min dotters klass. Individer, inte en anonym grupp, vilket är självklart – vi vet – men inte alltid kännbart.

Utställningen är tvådelad. Människor till höger, träd till vänster. I mitten möts de. Flyktingbilderna är inte till salu, träden går att köpa. Man kan lyssna på tre röster i lurar: en högutbildad kvinnlig flykting, en tolk och en läkare berättar om de gömdas dilemma. Konstnären avslutar med att fråga om den intervjuades relation till träd. Frågan faller platt till marken. Ingen verkar vara särskilt intresserad av träd, var och en talar sakligt om politik, om vikten av att berätta, om hjälpande människor, eller om hur orimligt det är att man behöver ha ett särskilt papper för att kunna få läkarvård.

Eva Skogar har en gedigen erfarenhet och hon kan sitt hantverk.

Personteckningarna är självklart levande. Man slipper tänka på den enkla formen som ett grepp för att skapa en illusorisk känsla av autenticitet. Linjerna, som bärare av innehåll – det vill säga människor – talar direkt till själen. Men hur är det med träden, behövs de? Ljusa björkar, sly, fallna stammar, mörk ogenomtränglig finns i bilderna och visst kan man ha en viss glädje av analogin människa – träd. Rötter är trygghet. Motsatsen är en tillvaro i ett mellanrum där ingen blir trodd och där de som ändå lyssnar säger: ”vi borde göra något”, utan att något görs. Jag tittar ut genom fönstret, mot lokalens baksida. Träd förstås. Sverige är fullt av träd. Någonstans sitter människor som har arbete och fullständiga personnummer och tittar på höstlöven genom sina fönster, sedan fortsätter de att handlägga ärenden, gå igenom så kallade fakta, göra bedömningar om trovärdighet, besluta om avslag. Alla utför bara sin lilla uppgift i det moderna samhällets byråkrati. Av historien verkar vi – som den intervjuade läkaren påpekar – inte ha lärt oss någonting. Det går inte att se på bilderna av människor och lyssna på röstupptagningarna utan att börja gråta. Detta trots att jag är väl medveten om att empati som inte manifesteras i någon form av meningsfull handling har ett tveksamt värde den dag som historien skrivs och det enda jag kan säga är att ”jo, jag grät lite när jag såg några bilder…”

Astrid von Rosen

item8